Magic

Usch och fy. Det är inte lätt att vara rå och elak, när man är lika känslig som en treåring i sandlådan.
Jag syftar självklart på inlägget nedanför, som min fina, älskade, underbara Jessica har skrivit.

Eftersom vi inte, egentligen är sånna där känslosaker.. Tänker jag använda mig av latin, och säga DITO. Ett fett jävla dito.
Jag vill inte sitta och skriva precis det du skrivit, men med lite andra ord.
Men jag kan säga, att jag älskar dig så mycket, att det gör ont i hjärtat.
När du mår dåligt, är jag på botten av världen.
När du är glad, är jag i himlen.
Ja, du behöver aldrig tveka över, att du inte betyder detsamma för mig.

Jag skulle gå sönder utan dig

/F

Genom eld och vatten.

Jag trillade in på lite olika bloggar alldeles nyss. Det stod saker som att världen inte är en plats värd att leva på och att människor är dumma och opålitliga. Läste även saker som att människorna som bloggade, påstod sig inte ha några vänner. Inte en endaste som förstår ens problem, inte en ynka lilla vän, som tar sig tid att lyssna. Först tänkte jag att det där måste vara ren jävla bullshit. Det finns alltid alltid någon, som kan tänka sig ta sig tid att lyssna och iallafall försöka förstå. Men tänk om det inte är så enkelt för alla? Även om det låter självklart i, iallafall mina öron, att alltid ha någon. Så kanske det inte är det.

Visst, jag har också varit i den mörka delen och sagt att världen är ful och mörk och dum och fan och hans moster. Jag har också velat "flyga iväg med mina änglavänner till en ljusare plats" och ni vet allt det där skitsnacket man höll på med när man var fjorton och tyckte det snyggaste plagg man hade var armstrumpan som dolde alla ärr alternativt nya sår man skaffat sig. Idag kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv, då. Jag skrattar tills när gråter och nästan kissar på mig. För jag var så otroligt dum och patetisk och trodde jag kunde hela världen. Ha ha ha. Inte en chans att jag gjorde det.

Men nu till min egentliga tanke bakom det här inlägget. Jag vill tacka min bästa vän, andra halva och min luft. Frida Svensson. För att hon finns. För att hon är den människan som finns för mig, oavsett vad klockvisarna står på, vilken dag eller månad eller år det är. Hon finns där alltid lika självklar som syret jag andas in och koldioxiden jag andas ut.
Jag har haft såna vänner förut. Har jag trott iallafall. Jag har haft vänner jag kallat för änglar och som jag ristat in bokstäver i huden för. Jag har skrivit de vackraste ord och meningar till dem. Men jag och Frida. Min symbioshalva. Vi är mer än ord, vi är handlingar. Och det tror jag är det viktigaste man kan ha. Någon som både uttalar orden, och dessutom gör dom till verklighet. Säger hon att hon ställer upp, gör hon det också.
Det finns ingenting jag inte säger till henne. Hon kan mig utan och innan. Och jag hoppas att hon känner likadant tillbaka. Vi delar allt som om vi vore gifta. Kissa i samma buske. Bajsa och raka fittan i samma rum samtidigt. Allt ni kommer och tänka på när ni hör "vi delar allt", det gör vi.
Och jag kan aldrig någonsin förklara för någon, vad den människan betyder för mig. Vad den relationen och vänskapen gör för mig. Mer än ni någonsin kommer att inse.
Jag önskar att alla kunde ha en sådan vänskap. Men inte med Frida, för hon är min. Och rör ni henne, då jävlar ska jag jaga er med blåslampa tills ni skiter på er av skräck. Ha ha. Jag är allvarlig. Hon är min.

Så, tack, älskling. För att du är den människan för mig. Som alltid lyssnar och förstår.
Jag älskar dig.

/ J

Fortare

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

It's not me

Jag HATAR att städa!
Jag verkligen avskyr det. En positiv sak får man ut av det. Det blir rent, såklart. Annars vore det verkligen inte nödvändigt. Men hur många negativa saker, får man inte? Jag har så ont i hela kroppen, att jag vill lägga mig ner och dö en stund. Framförallt i mina stackars fötter.
Sen så går det fruktansvärt långsamt också, man plockar och plockar. Men händer det någonting? Nej!
(Ja, jag har skrivit om någonting så tråkigt som städning)

På toppen av allt har jag mensvärk. Det hatar jag ännu mer, och jag är jättearg på att min kropp inte förstår att p-stav är något bra.
Så nu måste jag få tummen ur röven, och ta mig till um. Och ta bort den jävla staven, som jag har fäst mig lite vid. Han kallas Gösta (frånochmed nu!).
Fan.

/F

it's a good advice that you just didn't take

Och så var det ju det här med den brinnande ångestklumpen som ofrivilligt befinner sig i bröstkorgen och all ilska blandat med bitterljuva minnen som pulserar innanför huden. Om jag visste då, vad jag vet nu; hade jag tagit steget? Jag vet inte. Var det värt det? Just nu, känns även det ovisst.

Det här med att bli tillsammans med sin bästa vän. Att riskera allt man byggt upp, på en helt oviss framtid och oerhört ostabila känslor. För lite mer än två år sedan, två år, fem månader och femton dagar för att vara korrekt exakt. Tog jag det steget. Jag blev tillsammans med killen som kom att bli min största lycka men även min största sorg. Min allra bästa vän.

Niklas Johan Eriksson. Han har satt djupare spår i mig än någon annan förut lyckats med. Han var den som lärde mig att ta chanser och att tillåta mig själv att misslyckas. Jag kunde komma upp från vilka avgrunder som helst med hans hjälp. Jag hade aldrig känt kärlek så stark innan. Om ens överhuvudtaget. Vi delade allt som man kan tänkas dela med en annan levande varelse. Det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra och det var ingenting som kändes för genant för att uttrycka. Han höll min hand när jag somnade och jag höll hans hand när han vaknade. Alla dygnets vakna timmar la jag på att fullt ut verkligen visa honom att jag fanns här oavsett vad.

Tolka mig på rätt sätt nu. Vi hade egna liv vid sidan av förhållandet också. Egna intressen och egen tid. Ibland iallafall. Vi umgicks med samma vänner så på det planet fungerade allt perfekt. Jag lärde känna människor jag älskar mer än själva livet och fick uppleva saker som gjorde att allt kändes värt.

Sen bara som på en bråkdels sekund vände allt. Vi hade både tredje och hundrade världskrig och vi skrek, spottades, sårades. Allt. Vi gjorde en höna av den ynkaste lilla fjäder. Jag har aldrig varit så arg på en annan människa som jag har varit på honom. Han har fått mig vilja slänga mig ut från västerbron i ren frustration. Jag har bokstavligt talat velat bryta vartenda ben i hans kropp. Men trots allt, så älskade jag honom mer än något annat och han var mer självklar än min egen existens.


Och så kom bomben. Allt jag kände för honom och alla tankar jag hade om oss. Var inte ömsesidiga längre. Han gjorde slut och krossade mitt hjärta så stenhårt att det nu, nästan ett år sedan tog slut, inte ens är halvt lagat. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag värdesatte hans liv starkare än mitt eget. Jag började göra saker med mig själv som skrämde min mamma så pass mycket att jag blev medicinerad för panikångest och svår deprission. Jag hade hela tiden haft honom som en säkerhetslina och plötsligt kapades den, rätt av. Pangbom - rätt ner i leran smutsen och skammen.

Idag känner jag mest ilska över att jag inte såg det tidigare. Att jag inte insåg att mitt liv inte var sådär perfekt som jag ville. Att vi inte skulle vara han&jag tills solen slutar att stiga upp. Jag kan säga att jag hatar honom och att jag vill förstöra hans nuvarande relation till Penntrollet. Ja, i min värld heter hon så. Eller JoseFul. Men jag älskar honom samtidigt så mycket fortfarande.

Men jag vill bara ställa mig och skrika på honom tills luften inte räcker till och orden inte bär mig. Jag vill ge honom en käftsmäll och en fet jävla pungspark. Jag vill spotta honom i ansiktet och säga att han var inte värd det här. Han hade ingen rätt att låta mig falla för honom pladask med ansiktet rätt i asfalten. Han hade ingen rätt att skära ut mitt hjärta och krossa det i tusentals bitar för att sedan ta ifrån mig mina allra närmsta vänner. Han var min bästa vän, och bästa vänner ska inte låta sånt här hända. Dom ska skydda en ifrån det här. Inte vara orsaken.

Har jag kommit över honom? Nej
Var det värt det? Absolut inte, med facit i hand
Skulle jag göra om det? Utan att tveka en sekund


J

HELLO WORLD liksom

Eftersom att min kära bästa vän var så pass duktig och trevlig, att hon presenterade sig, ska väl inte jag vara sämre. Jessica här, jag är den som står för den kalla okänsliga delen av vår duo, eller symbios som vissa skulle kalla det. Så brukade det vara iallafall men på senare dagar och med takt att brösten börjar hänga, ( hemska hemska tanke ) har även jag blivit en trevlig människa. Men det ska det blir ordning på igen kan jag lova. Jag saknar min bittra sida, oerhört mycket. Vi får se vad vi kan göra åt den saken i praktiken också. I skrivandet är jag dock precis lika ärlig och rå, som jag en gång var även irl, som man så chickt säger.
Ja, mer än så känns inte som att det behövs.

Puss och Knull
/J

It's like this

Okej, då ska jag presentera mig själv lite.
Jag är Frida, i denna duo. Egentligen står jag väl för den lite snällare sidan, men jag lovar att jag kan bitas precis lika hårt!
Som det står i föregående inlägg, har vi tröttnat på att skriva om vardagliga saker. Det håller några veckor, sen är det tråkigt. (Men jag ska ha kvar den bloggen, för lite mer mammavänlig läsning).

Kan så här i mitt första inlägg, irritera mig lite smått på någon forskare i något ämne.
Det sades nämligen på radion nyss, att Sverige har flest anmälda våldtäkter i Europa. Och det är ju mycket möjligt, det vet faktiskt inte jag. Men hur som, hon påstod att det hade med för tidig sexualdebut att göra. Och då framförallt för tjejers del (framgick inte riktigt, varför det var mest för vår del). Måste säga att det är bland det värsta jag hört, på länge.
Vad fan tror dom? Vill dom att vi ska sitta med korsade ben, tills vi gifter oss. Och sen knulla med endast honom/henne resten av livet. Vilket jävla liv skulle det vara? Och tror dom verkligen, att våldtäkterna skulle minska då?
När samhället inte orkar ta skit, för sina egna brister. Lägger dom över det, på att ungdommarna gör si eller så. Så är det för allt, ökad alkoholism, brottslighet, m.m. Allt är vårat fel. Klart vi tröttnar efter ett tag, och då är det väl inte så konstigt om vi ger utlopp för våra aggresioner? Då ökar ju såklart allt sånt där. Men så skulle det inte behöva vara!
Hur som, jag tycker inte att våldtäkter är något, man kan lägga över på ungdommar. Aldrig!

/F

Hej Hej hallå

Hallå.

Efter många och långa uttjadade blogginlägg på diverse sidor, har vi kommit fram till att det där med att skriva om vad man har ätit, hur många gånger man har varit på toaletten under en dag eller vad man har för 'dagens outfit', inte riktigt var vårt kall.
Vi bestämde oss istället för att skapa den här bloggen, där vi får utrymme att skriva om våra genemsamma samt egna åsikter och tankar. Om allt mellan himmel och helvete.
Det kommer inte bli en vanlig, tråkig blogg med inehåll som ovannämnt. Det kommer bli rått, ärligt och väldigt roligt att läsa. Iallafall för de som sitter inne med samma humor och brinnande hunger att läsa om ärliga ord, som vi.



nafs i ollonet och nyp i stjärten F & J