hur känns det egentligen? Tommy vore tacksam för svar.
Vi har nu flyttat in i radhuset där vi kommer att vara bosatta det närmsta halvåret. Det har vi firat med att supa oss fulla i helgen. Har haft några människor här osv osv. Haft rullstolspromenader med hunden på fyllan, då jag är helt invalido för mitt klantarsle har brutit foten. Kul och allt sånt trevligt.
Mindre trevligt att vi har knökat ihop oss fyra pers där bara en utav oss saknar rumpa, i en två pers säng. I natt var jag dock så pass borta att jag sov som en idiot oavsett vad. Kanske fick någon en slänga av gipset men jag skiter it :) har sovit bättre i natt än på länge.
Vi ser ut som riktiga indiepoeter när vi sitter här runt vårt ovala brundaskiga bord och kedjeröker under taklampan som är lite mer modern än bordet. Vi lyssnar även på djup musik och har ovårdat hår och sånt ni vet. Äter snabbmakaroner med bacon och felix ketchup och blandar allt direkt i kastrullen. Fancy och high-life som jag hört att man säger nuförtiden. Jag trivs iallafall som fisken i vattnet och handen i vanten och... penisen i fittan.
Hoho, verkar som att vi verkligen inte har några läsare alls överhuvudtaget, vi som faktiskt ville gå in i det här helhjärtat. Härmed kan jag ju iallaflal lova alla våra noll läsare, att det kommer att bli bilder också. Mycket bilder, har ni tur och lär er kommentera kanske vi tillochmed slänger in lite mjukporr. Ha ha.
Pill i stjärten
/ J
söndag 3 maj 2009
fredag 1 maj 2009
onsdag 29 april 2009
Magic
Usch och fy. Det är inte lätt att vara rå och elak, när man är lika känslig som en treåring i sandlådan.
Jag syftar självklart på inlägget nedanför, som min fina, älskade, underbara Jessica har skrivit.
Eftersom vi inte, egentligen är sånna där känslosaker.. Tänker jag använda mig av latin, och säga DITO. Ett fett jävla dito.
Jag vill inte sitta och skriva precis det du skrivit, men med lite andra ord.
Men jag kan säga, att jag älskar dig så mycket, att det gör ont i hjärtat.
När du mår dåligt, är jag på botten av världen.
När du är glad, är jag i himlen.
Ja, du behöver aldrig tveka över, att du inte betyder detsamma för mig.
Jag syftar självklart på inlägget nedanför, som min fina, älskade, underbara Jessica har skrivit.
Eftersom vi inte, egentligen är sånna där känslosaker.. Tänker jag använda mig av latin, och säga DITO. Ett fett jävla dito.
Jag vill inte sitta och skriva precis det du skrivit, men med lite andra ord.
Men jag kan säga, att jag älskar dig så mycket, att det gör ont i hjärtat.
När du mår dåligt, är jag på botten av världen.
När du är glad, är jag i himlen.
Ja, du behöver aldrig tveka över, att du inte betyder detsamma för mig.
Jag skulle gå sönder utan dig
/F
Genom eld och vatten.
Jag trillade in på lite olika bloggar alldeles nyss. Det stod saker som att världen inte är en plats värd att leva på och att människor är dumma och opålitliga. Läste även saker som att människorna som bloggade, påstod sig inte ha några vänner. Inte en endaste som förstår ens problem, inte en ynka lilla vän, som tar sig tid att lyssna. Först tänkte jag att det där måste vara ren jävla bullshit. Det finns alltid alltid någon, som kan tänka sig ta sig tid att lyssna och iallafall försöka förstå. Men tänk om det inte är så enkelt för alla? Även om det låter självklart i, iallafall mina öron, att alltid ha någon. Så kanske det inte är det.
Visst, jag har också varit i den mörka delen och sagt att världen är ful och mörk och dum och fan och hans moster. Jag har också velat "flyga iväg med mina änglavänner till en ljusare plats" och ni vet allt det där skitsnacket man höll på med när man var fjorton och tyckte det snyggaste plagg man hade var armstrumpan som dolde alla ärr alternativt nya sår man skaffat sig. Idag kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv, då. Jag skrattar tills när gråter och nästan kissar på mig. För jag var så otroligt dum och patetisk och trodde jag kunde hela världen. Ha ha ha. Inte en chans att jag gjorde det.
Men nu till min egentliga tanke bakom det här inlägget. Jag vill tacka min bästa vän, andra halva och min luft. Frida Svensson. För att hon finns. För att hon är den människan som finns för mig, oavsett vad klockvisarna står på, vilken dag eller månad eller år det är. Hon finns där alltid lika självklar som syret jag andas in och koldioxiden jag andas ut.
Jag har haft såna vänner förut. Har jag trott iallafall. Jag har haft vänner jag kallat för änglar och som jag ristat in bokstäver i huden för. Jag har skrivit de vackraste ord och meningar till dem. Men jag och Frida. Min symbioshalva. Vi är mer än ord, vi är handlingar. Och det tror jag är det viktigaste man kan ha. Någon som både uttalar orden, och dessutom gör dom till verklighet. Säger hon att hon ställer upp, gör hon det också.
Det finns ingenting jag inte säger till henne. Hon kan mig utan och innan. Och jag hoppas att hon känner likadant tillbaka. Vi delar allt som om vi vore gifta. Kissa i samma buske. Bajsa och raka fittan i samma rum samtidigt. Allt ni kommer och tänka på när ni hör "vi delar allt", det gör vi.
Och jag kan aldrig någonsin förklara för någon, vad den människan betyder för mig. Vad den relationen och vänskapen gör för mig. Mer än ni någonsin kommer att inse.
Jag önskar att alla kunde ha en sådan vänskap. Men inte med Frida, för hon är min. Och rör ni henne, då jävlar ska jag jaga er med blåslampa tills ni skiter på er av skräck. Ha ha. Jag är allvarlig. Hon är min.
Så, tack, älskling. För att du är den människan för mig. Som alltid lyssnar och förstår.
Jag älskar dig.
Visst, jag har också varit i den mörka delen och sagt att världen är ful och mörk och dum och fan och hans moster. Jag har också velat "flyga iväg med mina änglavänner till en ljusare plats" och ni vet allt det där skitsnacket man höll på med när man var fjorton och tyckte det snyggaste plagg man hade var armstrumpan som dolde alla ärr alternativt nya sår man skaffat sig. Idag kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv, då. Jag skrattar tills när gråter och nästan kissar på mig. För jag var så otroligt dum och patetisk och trodde jag kunde hela världen. Ha ha ha. Inte en chans att jag gjorde det.
Men nu till min egentliga tanke bakom det här inlägget. Jag vill tacka min bästa vän, andra halva och min luft. Frida Svensson. För att hon finns. För att hon är den människan som finns för mig, oavsett vad klockvisarna står på, vilken dag eller månad eller år det är. Hon finns där alltid lika självklar som syret jag andas in och koldioxiden jag andas ut.
Jag har haft såna vänner förut. Har jag trott iallafall. Jag har haft vänner jag kallat för änglar och som jag ristat in bokstäver i huden för. Jag har skrivit de vackraste ord och meningar till dem. Men jag och Frida. Min symbioshalva. Vi är mer än ord, vi är handlingar. Och det tror jag är det viktigaste man kan ha. Någon som både uttalar orden, och dessutom gör dom till verklighet. Säger hon att hon ställer upp, gör hon det också.
Det finns ingenting jag inte säger till henne. Hon kan mig utan och innan. Och jag hoppas att hon känner likadant tillbaka. Vi delar allt som om vi vore gifta. Kissa i samma buske. Bajsa och raka fittan i samma rum samtidigt. Allt ni kommer och tänka på när ni hör "vi delar allt", det gör vi.
Och jag kan aldrig någonsin förklara för någon, vad den människan betyder för mig. Vad den relationen och vänskapen gör för mig. Mer än ni någonsin kommer att inse.
Jag önskar att alla kunde ha en sådan vänskap. Men inte med Frida, för hon är min. Och rör ni henne, då jävlar ska jag jaga er med blåslampa tills ni skiter på er av skräck. Ha ha. Jag är allvarlig. Hon är min.
Så, tack, älskling. För att du är den människan för mig. Som alltid lyssnar och förstår.
Jag älskar dig.
/ J
tisdag 28 april 2009
måndag 27 april 2009
It's not me
Jag HATAR att städa!
Jag verkligen avskyr det. En positiv sak får man ut av det. Det blir rent, såklart. Annars vore det verkligen inte nödvändigt. Men hur många negativa saker, får man inte? Jag har så ont i hela kroppen, att jag vill lägga mig ner och dö en stund. Framförallt i mina stackars fötter.
Sen så går det fruktansvärt långsamt också, man plockar och plockar. Men händer det någonting? Nej!
(Ja, jag har skrivit om någonting så tråkigt som städning)
På toppen av allt har jag mensvärk. Det hatar jag ännu mer, och jag är jättearg på att min kropp inte förstår att p-stav är något bra.
Så nu måste jag få tummen ur röven, och ta mig till um. Och ta bort den jävla staven, som jag har fäst mig lite vid. Han kallas Gösta (frånochmed nu!).
Fan.
/F
Jag verkligen avskyr det. En positiv sak får man ut av det. Det blir rent, såklart. Annars vore det verkligen inte nödvändigt. Men hur många negativa saker, får man inte? Jag har så ont i hela kroppen, att jag vill lägga mig ner och dö en stund. Framförallt i mina stackars fötter.
Sen så går det fruktansvärt långsamt också, man plockar och plockar. Men händer det någonting? Nej!
(Ja, jag har skrivit om någonting så tråkigt som städning)
På toppen av allt har jag mensvärk. Det hatar jag ännu mer, och jag är jättearg på att min kropp inte förstår att p-stav är något bra.
Så nu måste jag få tummen ur röven, och ta mig till um. Och ta bort den jävla staven, som jag har fäst mig lite vid. Han kallas Gösta (frånochmed nu!).
Fan.
/F
it's a good advice that you just didn't take
Och så var det ju det här med den brinnande ångestklumpen som ofrivilligt befinner sig i bröstkorgen och all ilska blandat med bitterljuva minnen som pulserar innanför huden. Om jag visste då, vad jag vet nu; hade jag tagit steget? Jag vet inte. Var det värt det? Just nu, känns även det ovisst.
Det här med att bli tillsammans med sin bästa vän. Att riskera allt man byggt upp, på en helt oviss framtid och oerhört ostabila känslor. För lite mer än två år sedan, två år, fem månader och femton dagar för att vara korrekt exakt. Tog jag det steget. Jag blev tillsammans med killen som kom att bli min största lycka men även min största sorg. Min allra bästa vän.
Niklas Johan Eriksson. Han har satt djupare spår i mig än någon annan förut lyckats med. Han var den som lärde mig att ta chanser och att tillåta mig själv att misslyckas. Jag kunde komma upp från vilka avgrunder som helst med hans hjälp. Jag hade aldrig känt kärlek så stark innan. Om ens överhuvudtaget. Vi delade allt som man kan tänkas dela med en annan levande varelse. Det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra och det var ingenting som kändes för genant för att uttrycka. Han höll min hand när jag somnade och jag höll hans hand när han vaknade. Alla dygnets vakna timmar la jag på att fullt ut verkligen visa honom att jag fanns här oavsett vad.
Tolka mig på rätt sätt nu. Vi hade egna liv vid sidan av förhållandet också. Egna intressen och egen tid. Ibland iallafall. Vi umgicks med samma vänner så på det planet fungerade allt perfekt. Jag lärde känna människor jag älskar mer än själva livet och fick uppleva saker som gjorde att allt kändes värt.
Sen bara som på en bråkdels sekund vände allt. Vi hade både tredje och hundrade världskrig och vi skrek, spottades, sårades. Allt. Vi gjorde en höna av den ynkaste lilla fjäder. Jag har aldrig varit så arg på en annan människa som jag har varit på honom. Han har fått mig vilja slänga mig ut från västerbron i ren frustration. Jag har bokstavligt talat velat bryta vartenda ben i hans kropp. Men trots allt, så älskade jag honom mer än något annat och han var mer självklar än min egen existens.
Och så kom bomben. Allt jag kände för honom och alla tankar jag hade om oss. Var inte ömsesidiga längre. Han gjorde slut och krossade mitt hjärta så stenhårt att det nu, nästan ett år sedan tog slut, inte ens är halvt lagat. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag värdesatte hans liv starkare än mitt eget. Jag började göra saker med mig själv som skrämde min mamma så pass mycket att jag blev medicinerad för panikångest och svår deprission. Jag hade hela tiden haft honom som en säkerhetslina och plötsligt kapades den, rätt av. Pangbom - rätt ner i leran smutsen och skammen.
Idag känner jag mest ilska över att jag inte såg det tidigare. Att jag inte insåg att mitt liv inte var sådär perfekt som jag ville. Att vi inte skulle vara han&jag tills solen slutar att stiga upp. Jag kan säga att jag hatar honom och att jag vill förstöra hans nuvarande relation till Penntrollet. Ja, i min värld heter hon så. Eller JoseFul. Men jag älskar honom samtidigt så mycket fortfarande.
Men jag vill bara ställa mig och skrika på honom tills luften inte räcker till och orden inte bär mig. Jag vill ge honom en käftsmäll och en fet jävla pungspark. Jag vill spotta honom i ansiktet och säga att han var inte värd det här. Han hade ingen rätt att låta mig falla för honom pladask med ansiktet rätt i asfalten. Han hade ingen rätt att skära ut mitt hjärta och krossa det i tusentals bitar för att sedan ta ifrån mig mina allra närmsta vänner. Han var min bästa vän, och bästa vänner ska inte låta sånt här hända. Dom ska skydda en ifrån det här. Inte vara orsaken.
Har jag kommit över honom? Nej
Var det värt det? Absolut inte, med facit i hand
Skulle jag göra om det? Utan att tveka en sekund
J
Det här med att bli tillsammans med sin bästa vän. Att riskera allt man byggt upp, på en helt oviss framtid och oerhört ostabila känslor. För lite mer än två år sedan, två år, fem månader och femton dagar för att vara korrekt exakt. Tog jag det steget. Jag blev tillsammans med killen som kom att bli min största lycka men även min största sorg. Min allra bästa vän.
Niklas Johan Eriksson. Han har satt djupare spår i mig än någon annan förut lyckats med. Han var den som lärde mig att ta chanser och att tillåta mig själv att misslyckas. Jag kunde komma upp från vilka avgrunder som helst med hans hjälp. Jag hade aldrig känt kärlek så stark innan. Om ens överhuvudtaget. Vi delade allt som man kan tänkas dela med en annan levande varelse. Det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra och det var ingenting som kändes för genant för att uttrycka. Han höll min hand när jag somnade och jag höll hans hand när han vaknade. Alla dygnets vakna timmar la jag på att fullt ut verkligen visa honom att jag fanns här oavsett vad.
Tolka mig på rätt sätt nu. Vi hade egna liv vid sidan av förhållandet också. Egna intressen och egen tid. Ibland iallafall. Vi umgicks med samma vänner så på det planet fungerade allt perfekt. Jag lärde känna människor jag älskar mer än själva livet och fick uppleva saker som gjorde att allt kändes värt.
Sen bara som på en bråkdels sekund vände allt. Vi hade både tredje och hundrade världskrig och vi skrek, spottades, sårades. Allt. Vi gjorde en höna av den ynkaste lilla fjäder. Jag har aldrig varit så arg på en annan människa som jag har varit på honom. Han har fått mig vilja slänga mig ut från västerbron i ren frustration. Jag har bokstavligt talat velat bryta vartenda ben i hans kropp. Men trots allt, så älskade jag honom mer än något annat och han var mer självklar än min egen existens.
Och så kom bomben. Allt jag kände för honom och alla tankar jag hade om oss. Var inte ömsesidiga längre. Han gjorde slut och krossade mitt hjärta så stenhårt att det nu, nästan ett år sedan tog slut, inte ens är halvt lagat. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag värdesatte hans liv starkare än mitt eget. Jag började göra saker med mig själv som skrämde min mamma så pass mycket att jag blev medicinerad för panikångest och svår deprission. Jag hade hela tiden haft honom som en säkerhetslina och plötsligt kapades den, rätt av. Pangbom - rätt ner i leran smutsen och skammen.
Idag känner jag mest ilska över att jag inte såg det tidigare. Att jag inte insåg att mitt liv inte var sådär perfekt som jag ville. Att vi inte skulle vara han&jag tills solen slutar att stiga upp. Jag kan säga att jag hatar honom och att jag vill förstöra hans nuvarande relation till Penntrollet. Ja, i min värld heter hon så. Eller JoseFul. Men jag älskar honom samtidigt så mycket fortfarande.
Men jag vill bara ställa mig och skrika på honom tills luften inte räcker till och orden inte bär mig. Jag vill ge honom en käftsmäll och en fet jävla pungspark. Jag vill spotta honom i ansiktet och säga att han var inte värd det här. Han hade ingen rätt att låta mig falla för honom pladask med ansiktet rätt i asfalten. Han hade ingen rätt att skära ut mitt hjärta och krossa det i tusentals bitar för att sedan ta ifrån mig mina allra närmsta vänner. Han var min bästa vän, och bästa vänner ska inte låta sånt här hända. Dom ska skydda en ifrån det här. Inte vara orsaken.
Har jag kommit över honom? Nej
Var det värt det? Absolut inte, med facit i hand
Skulle jag göra om det? Utan att tveka en sekund
J
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)